Mörkgrön och spänstig står den där, den lilla granen, och är så perfekt man kan tänka sig. Grådaskig och kal står den där, den stora granen, och gör mig lite bekymrad. Hade det nu handlat om människor hade det varit läge att prata om att ingen är den andra lik, alla har ett värde osv. Men nu handlar det om granar. Friska, fräscha granar som ska lysa upp i vintermörkret och sprida sin härliga doft i hela huset. Ska det överhuvud taget vara någon idé att ha julgran borde man ju vilja titta på den och njuta av den, eller hur? (Vem försöker jag övertyga, egentligen?) Som det är nu tittar jag helst åt ett annat håll när jag går förbi den. Jag har verkligen ansträngt mig och försökt gilla läget. Igår kväll kröp jag omkring med en sekatör i handen och försökte rensa bort de grenar som var helt utan barr. Några var jag tvungen att lämna kvar för annars hade granen blivit helt utan grenar på den nedersta halvmetern. I alla fall blev det såhär: Maken och jag bestämde träff inne i sta´n. Vi betalade och valde ut en lämplig gran. Något hukad, som om han önskade att han var osynlig, bar han iväg den till bilen. Förnedringen blev total när en journalist ifrån den lokala tidningen kom körande, vevade ner rutan och ropade tvärs över plan: "Vi ska göra ett reportage om granar. Kan vi få ta en bild av er?" Först då började jag fatta vilken skam han kände över att handla gran på Coop istället för att hämta den i egna skogen. Behöver jag nämna att vi inte hamnade i tidningen?
/Martina
