Gott nytt år!

Den här dagen består alltid av blandade känslor för mig.

Vemod, nyfikenhet, förväntan.

Knytis med goda vänner börjar bli en nyårstradition för oss. I år behöver jag "bara" tänka på sallad och vickning. Övriga rätter sköter andra om. När det gäller vickning så finns det oändliga möjligheter. Genom åren har vi testat både nubbesallad på tunnbröd, laxmackor och varm smörgåstårta. Genom åren har vi också lärt oss att man inte måste lägga ner så mycket tid på vickningen. Ofta är alla så trötta att det funkar med en korv med bröd. Så blir det i år.

Jag har ingen riktig koll på huvudrätten. Kött och ädelost är två av ingredienserna, tror jag. Det är inte helt enkelt, varken att välja vin el komponera en sallad när man inte vet mer än så. Jag gillar när rättens olika delar harmonierar med varandra. Utifrån det jag vet, eller tror att jag vet, om huvudrätten har jag valt att göra grönsaker i två olika former.

1. Mina, numer, klassiska tomathalvor i ugn. Passar till allt kött.

2. Min variant av Ernsts julsallad, anpassad till dagens huvudrätt (som jag bara kanske vet någonting om...)

Dessutom Gurkstavar plain till alla som inte vågar testa någonting av ovanstående.

Mer utförliga recept får ni imorgon.

Önskar er alla ett gott slut och ett gott nytt år! Må vägen komma er till mötes och era katter få behålla livet.

Nyårskram

/Martina

Jul, förlorad katt och bloggande

De senaste veckorna har varit omtumlande. Åtminstone inom mig. December innebär alltid en upptrappning, både positivt och negativt. Det kan innebära en ökad stress, men också en ökad njutning. Jag är en julälskare och har med året lärt mig att njuta mer än stressa. I år har maken varit på utbildning i Stockholm under fyra veckor i nov-dec. Det har varit annorlunda och minnen från de två år då han veckopendlade dit har väckts till liv.

Under december månad blossade också hans kattallergi upp och insikten om att vi måste släppa taget om vår älskade "lillebror" har varit som en känslomässig ballong som vuxit och vuxit. På annandagen kulminerade allting och ballongen sprack. Vår lille Alfons blev påkörd av en bil hundra meter hemifrån och avskedet kom därmed snabbare än vi planerat. Detta väcker många tankar om liv, död, djur, människor, känslor mm som vi i familjen försöker hantera. En sak är säker. Ett djur kan lära oss människor om livet. Alfons lärde mig att stanna upp och njuta av stunden. Jag saknar honom så oändligt mycket. Döden är oåterkallelig och det är frustrerande att inte ha kontrollen.

Att mista ett älskat djur kan betraktas som en liten sorg i förhållande till att mista en närstående människa, men när man saknar den erfarenheten så kan sorgen efter ett djur fylla hela ens sinne. Mellansonen sa såhär en stund efter att vi tagit avsked av Alfons: "När sådant här händer måste man ju tro att det finns något mer efteråt." Det vore ju enklast att få gå genom livet förskonad från besvärligheter. Men utan det mörka skulle det ljusa vara mindre ljust. Jag tror inte att sonen hade kunnat göra sin upptäckt i strålande sol. Han var tvungen att gå igenom en av livets mörka gångar.

Jag vågar inte föreställa mig saknaden efter en älskad människa, då tomheten efter vår älskade katt gräver hål i mitt inre. Jag ber till Gud att han ska rusta mig för livets stora smärtor för de kommer jag inte att klara på egen hand.

Ett möte med en god vän som vi sällan träffar gjorde mig medveten om att det finns ett värde i att skriva. Jag har länge grubblat över för vems skull jag skriver. Vore det för egen del så kunde det ju ha räckt med en dagbok. Min förhoppning med att skriva i det offentliga är att delade tankar kan få betydelse för någon. Ni som läser det jag skriver får gärna ge er tillkänna. Jag funderar på att "stänga" bloggen för allmänheten och bara låta de som skickar en förfrågan ha tillgång. Det påverkar mitt skrivande om jag vet vem jag skriver till.

Ha en god fortsättning, vänner!
/Martina