Jul, förlorad katt och bloggande

De senaste veckorna har varit omtumlande. Åtminstone inom mig. December innebär alltid en upptrappning, både positivt och negativt. Det kan innebära en ökad stress, men också en ökad njutning. Jag är en julälskare och har med året lärt mig att njuta mer än stressa. I år har maken varit på utbildning i Stockholm under fyra veckor i nov-dec. Det har varit annorlunda och minnen från de två år då han veckopendlade dit har väckts till liv.

Under december månad blossade också hans kattallergi upp och insikten om att vi måste släppa taget om vår älskade "lillebror" har varit som en känslomässig ballong som vuxit och vuxit. På annandagen kulminerade allting och ballongen sprack. Vår lille Alfons blev påkörd av en bil hundra meter hemifrån och avskedet kom därmed snabbare än vi planerat. Detta väcker många tankar om liv, död, djur, människor, känslor mm som vi i familjen försöker hantera. En sak är säker. Ett djur kan lära oss människor om livet. Alfons lärde mig att stanna upp och njuta av stunden. Jag saknar honom så oändligt mycket. Döden är oåterkallelig och det är frustrerande att inte ha kontrollen.

Att mista ett älskat djur kan betraktas som en liten sorg i förhållande till att mista en närstående människa, men när man saknar den erfarenheten så kan sorgen efter ett djur fylla hela ens sinne. Mellansonen sa såhär en stund efter att vi tagit avsked av Alfons: "När sådant här händer måste man ju tro att det finns något mer efteråt." Det vore ju enklast att få gå genom livet förskonad från besvärligheter. Men utan det mörka skulle det ljusa vara mindre ljust. Jag tror inte att sonen hade kunnat göra sin upptäckt i strålande sol. Han var tvungen att gå igenom en av livets mörka gångar.

Jag vågar inte föreställa mig saknaden efter en älskad människa, då tomheten efter vår älskade katt gräver hål i mitt inre. Jag ber till Gud att han ska rusta mig för livets stora smärtor för de kommer jag inte att klara på egen hand.

Ett möte med en god vän som vi sällan träffar gjorde mig medveten om att det finns ett värde i att skriva. Jag har länge grubblat över för vems skull jag skriver. Vore det för egen del så kunde det ju ha räckt med en dagbok. Min förhoppning med att skriva i det offentliga är att delade tankar kan få betydelse för någon. Ni som läser det jag skriver får gärna ge er tillkänna. Jag funderar på att "stänga" bloggen för allmänheten och bara låta de som skickar en förfrågan ha tillgång. Det påverkar mitt skrivande om jag vet vem jag skriver till.

Ha en god fortsättning, vänner!
/Martina