Var och kvällshandlade på ICA härmoveckan. Utanför kassorna stod två säljare ifrån en telebutik. De haffade mig och blev sååå lyckliga när de fick höra att jag ringer med Telia.
"Då är det precis dig vi vill tala med." Va?! Tänka sig. De ville tala med just mig. Vilken tur att jag kom och handlade just den kvällen. Annars hade de ju stått där i onödan.
Ena kille slog på mitt mobilnummer i sin dator. "Det är ju dags för dig att förlänga ditt abonnemang", sa han. "Vad bra", tyckte jag, "då gör jag det". Det visade sig att jag därmed skulle få en ny telefon. Alltså "få" som i gratis. Klart man ställer upp.
Killen slängde upp en stor skylt med olika telefoner på på disken.
Utan extra kostnad skulle jag få en Nokia-telefon med ett extra minne, men för bara ytterligare femtio kronor i månaden skulle jag få en värsting-Ericsson. Efter en stunds funderande och resonerande med maken kom vi fram till att vi ska ju undvika att samla på oss fler fasta utgifter. Vi valde alltså Nokia-telefonen.
Nu ligger det till såhär; jag har en telefon som jag är nöjd med. Den funkar. Det ringer någon då och då och det händer t o m att jag får ett och annat sms.
Maken har också en telefon som han är nöjd med. Den funkar ännu bättre. D v s den ringer och plingar jämt.
Alltså - ingen av oss behöver en telefon.
Vad ska vi då med ytterligare en telefon till?
Bild: Telia
Jo, vår elvaåring är jättesugen på en egen telefon. Vi har sagt tvär-nej, eftersom vi anser att han inte behöver någon telefon.
Plötsligt har vi en telefon som vi inte hade tänkt skaffa.
Plötsligt pratar vi om att elvaåringen skulle kunna få den om vi köper ett kontantkort, utan att vi hade tänkt att han skulle få någon.
And now I wonder: why do I feel like a looser and not like a winner?
