Gott nytt år!

Den här dagen består alltid av blandade känslor för mig.

Vemod, nyfikenhet, förväntan.

Knytis med goda vänner börjar bli en nyårstradition för oss. I år behöver jag "bara" tänka på sallad och vickning. Övriga rätter sköter andra om. När det gäller vickning så finns det oändliga möjligheter. Genom åren har vi testat både nubbesallad på tunnbröd, laxmackor och varm smörgåstårta. Genom åren har vi också lärt oss att man inte måste lägga ner så mycket tid på vickningen. Ofta är alla så trötta att det funkar med en korv med bröd. Så blir det i år.

Jag har ingen riktig koll på huvudrätten. Kött och ädelost är två av ingredienserna, tror jag. Det är inte helt enkelt, varken att välja vin el komponera en sallad när man inte vet mer än så. Jag gillar när rättens olika delar harmonierar med varandra. Utifrån det jag vet, eller tror att jag vet, om huvudrätten har jag valt att göra grönsaker i två olika former.

1. Mina, numer, klassiska tomathalvor i ugn. Passar till allt kött.

2. Min variant av Ernsts julsallad, anpassad till dagens huvudrätt (som jag bara kanske vet någonting om...)

Dessutom Gurkstavar plain till alla som inte vågar testa någonting av ovanstående.

Mer utförliga recept får ni imorgon.

Önskar er alla ett gott slut och ett gott nytt år! Må vägen komma er till mötes och era katter få behålla livet.

Nyårskram

/Martina

Jul, förlorad katt och bloggande

De senaste veckorna har varit omtumlande. Åtminstone inom mig. December innebär alltid en upptrappning, både positivt och negativt. Det kan innebära en ökad stress, men också en ökad njutning. Jag är en julälskare och har med året lärt mig att njuta mer än stressa. I år har maken varit på utbildning i Stockholm under fyra veckor i nov-dec. Det har varit annorlunda och minnen från de två år då han veckopendlade dit har väckts till liv.

Under december månad blossade också hans kattallergi upp och insikten om att vi måste släppa taget om vår älskade "lillebror" har varit som en känslomässig ballong som vuxit och vuxit. På annandagen kulminerade allting och ballongen sprack. Vår lille Alfons blev påkörd av en bil hundra meter hemifrån och avskedet kom därmed snabbare än vi planerat. Detta väcker många tankar om liv, död, djur, människor, känslor mm som vi i familjen försöker hantera. En sak är säker. Ett djur kan lära oss människor om livet. Alfons lärde mig att stanna upp och njuta av stunden. Jag saknar honom så oändligt mycket. Döden är oåterkallelig och det är frustrerande att inte ha kontrollen.

Att mista ett älskat djur kan betraktas som en liten sorg i förhållande till att mista en närstående människa, men när man saknar den erfarenheten så kan sorgen efter ett djur fylla hela ens sinne. Mellansonen sa såhär en stund efter att vi tagit avsked av Alfons: "När sådant här händer måste man ju tro att det finns något mer efteråt." Det vore ju enklast att få gå genom livet förskonad från besvärligheter. Men utan det mörka skulle det ljusa vara mindre ljust. Jag tror inte att sonen hade kunnat göra sin upptäckt i strålande sol. Han var tvungen att gå igenom en av livets mörka gångar.

Jag vågar inte föreställa mig saknaden efter en älskad människa, då tomheten efter vår älskade katt gräver hål i mitt inre. Jag ber till Gud att han ska rusta mig för livets stora smärtor för de kommer jag inte att klara på egen hand.

Ett möte med en god vän som vi sällan träffar gjorde mig medveten om att det finns ett värde i att skriva. Jag har länge grubblat över för vems skull jag skriver. Vore det för egen del så kunde det ju ha räckt med en dagbok. Min förhoppning med att skriva i det offentliga är att delade tankar kan få betydelse för någon. Ni som läser det jag skriver får gärna ge er tillkänna. Jag funderar på att "stänga" bloggen för allmänheten och bara låta de som skickar en förfrågan ha tillgång. Det påverkar mitt skrivande om jag vet vem jag skriver till.

Ha en god fortsättning, vänner!
/Martina

Gammal säng och god vän

Igår shoppade jag. Klockan halv elva på kvällen. Det är ju möjligt nuförtiden, tack vare internet. Den här gången var det också tack vare en god vän som är en riktig stjärna när det gäller att begagnade fynd.

Tidigare i veckan såg jag en gammal och ganska skruttig järnsäng utanför en stuga som vi promenerade förbi. Jag kunde inte släppa tanken på den och berättade om den för min vän när vi var och såg en fotbollsmatch. Sent igår kväll ringde hon och sa: "Din säng är på Blocket nu!"
Som den vän hon är så lät hon mig köpa den, trots att hon var sugen på den själv.

Vad jag ska göra med den?

Jag vet inte riktigt. Den kommer nog inte att hamna i någons sovrum. Kanske blir den stående utomhus. Jag har en idé som jag ska bolla med en trädgårdskunnig släkting. Vi får väl se vart det slutar.

/Martina

Ny blandare

Köksrenoveringen är i stort sett klar. Vattnet kopplades på i början av november, men en del små detaljer blir ju ofta kvar ogjort när allt det stora blivit färdigställt. En sådan detalj hos oss har varit den extra diskho som blev möjlig för oss att placera ungefär där diskbänken i det gamla köket var placerad.

Varför ska vi ha två kranar och diskhoar, undrade dottern idag när maken monterade den nya blandaren. Vi har fått den frågan av flera andra också. Jag har egentligen inget bra svar på den. När vi skulle börja rita köket så frågade jag en del vänner vad de skulle vilja ha om de fick önska sig ett nytt kök. Två ställen att kunna skölja och hämta vatten på var ett önskemål som dök upp. Särskilt lämpligt när man är många som lagar mat tillsammans.

Resultatet blev precis så bra som jag hade tänkt mig, bortsett från att knoppen på blandaren är av plast och inte av porslin. Men så blir det när man handlar osett på nätet och väljer ett lite "billigare" alternativ. (Blandaren är egentligen inte alls särskilt billig, men betydligt billigare än den blandare jag först blev förtjust i.) Den här hittade jag hos Nacka byggnadsvård. Diskhon kommer från IKEA.

Ha det gott i sommarvärmen!
/Martina

Att göra avtryck...

Vi var på 40-årskalas hos en god vän igår. Det blev en trevlig kväll/natt som satte sina spår inte bara i form av trötthet dagen efter. Ett av talen som hölls till jubilaren handlade om att göra avtryck. "Vad har du gjort för avtryck i historien?"

Vissa dagar, oftast när jag haft det tungt på jobbet, dyker tankar av liknande slag upp hos mig i bilen på väg hem. Varför gör jag det här? Spelar det någon roll? Kommer det jag gör att ha betydelse eller bara vara en stilla susning i det stora perspektivet? Existensiella frågor som dessa kan få även den starkaste att tappa fotfästet för en stund. Då är det skönt att veta att man inte är ensam om att tänka sådana tankar. Man känner sig liksom mer "normal", om det nu är något att sträva efter.

Kvällen i gamla och nya vänners lag lämnade definitivt avtryck hos mig och fyllde mig med tacksamhet. Det är skönt att vara en del av något och fram till min egen milstolpe kommer jag att fortsätta fundera över mina avtryck.

/Martina