Obrutna tankar

Har slagit mig ner vid datorn med en kopp te för att få ihop några rader till min blogg. Jag hade tänkt att ta tillvara något guldkorn ifrån dagen och dela med mig av. Men mina tankar lyckas inte fånga upp något. Det beror inte på att det inte finns något att fånga upp. Jag hävdar bestämt att tillbringar man både sin arbetstid och sin fritid tillsammans med barn, som jag gör, finns det garanterat något guldkorn. Många gånger är tankarna dock blockerade av en massa annat, så jag lyckas inte alltid ta in det. Mitt vanligaste dilemma är att jag inte får tid att tänka en tanke färdigt. Det matas in en massa under dagen som aldrig hinner landa. Naturligtvis hänger det ihop med att vara småbarnsförälder. Med barn i huset är man alltid till förfogande och förväntas komma när någon kallar på en. Man måste också vara beredd på att bli avbruten i tid och otid. Det går säkert att lära sina barn att man inte alltid är tillgänglig, men för mig är det ett sätt att kompensera att jag ganska ofta prioriterar mig själv också. När jag är hemma har jag själv valt att vara tillgänglig. När barnen var små var jag noga med att de var i säng kl sju på kvällarna. Då hade jag tre sköna timmar med tystnad då dagens intryck han smältas och ändå vara i säng själv i hyfsad tid. Nu börjar barnen bli större och de tre timmarna har krympt till en och en halv.

Tomas Sjödin skriver i sin bok "Reservkraft" om "obrutna tankar". Begreppet tilltalade mig eftersom det är vad jag känner att jag behöver. Jag uppfattar mig själv som en människa med stort behov av obrutna tankar. Försöker skapa utrymme för det med varierande framgång ifrån dag till dag. Promenader är ju bra, men min hjärna strävar ständigt efter effektivitet och därför kommer jag oftast på mig själv att reflektera mer över gånghastighet än funderingar av mer filosofisk art. Har ni något tips på hur man skapar tid för obrutna tankar får ni gärna höra av er till mig. Jag är idel öra...

/Martina