Ensamma tillsammans?

Är tillbaka igen efter en fantastisk weekend med familjen i Stockholm. Alla var supernöjda med det mesta och sönernas intresse för historia imponerar på deras totalt ointresserade mamma. Jag har alltid skyllt på att jag har svårt för att komma ihåg årtal, men vid några upptaktsdagar med jobbet förra hösten insåg jag att det inte är där det sitter. Ett coverband som spelade under kvällens middag utlyste nämligen en schlager-tävling. Gissa vem vid vårt bord som prickade in alla årtal? Äsch, Janne "Lucas" Persson är (eller ska man säga "var", vet inte om han lever fortfarande, har inte hört av honom se´n "Växel hallå") väl ändå lite intressantare än Gustav Vasa?
Nåja, i alla fall uppfyllde jag en gammal dröm när jag fick visa barnen NK:s skyltfönster i juletid. Maken sa sig uppfylla sin gamla dröm när han fick visa barnen "Plattan". På bussen hem till kusinerna undrade vår femåriga dotter sedan vad en knarkare är för något.

På dagarna hade vi späckat program med museibesök och på kvällarna åt vi gott och slappade tillsammans med släkten. Tack vare dem blev resan en succé för hela familjen. Vi reser inte så ofta med våra barn, mer än den årliga tvåveckorstrippen till västkusten. Därför blev det här en riktig upplevelse. Vi övar oss på något vi inte varit så bra på tidigare, nämligen att ha det trevligt tillsammans även om det "bara" är vi. Vi börjar bli bättre och bättre på det. Och på julafton är det dags för det stora testet: vi ska nämligen fira jul "bara" vi, alldeles ensamma. Kan man vara ensamma när man är fem? Man kan säkert känna sig ensam, men det beror nog på i vilket sällskap man befinner sig i så fall. De flesta jag berättat det för tycker synd om oss. "Vad trist. Vi är för unga för att påbörja nya traditioner. Ta bilen och stick ner till släkten så slipper ni boka dyra biljetter." Detta är bara ett axplock av reaktioner vi mött. Idag var det äntligen någon som sa: "Men O så skönt!" Min känsla inför det är att det ska bli trevligt. Jag inser att min idealbild av vad som gör en jul perfekt utgår ifrån hur min barndoms jul såg ut. Den har ett barns perspektiv. Nu är jag vuxen med andra behov och önskningar för att må bra. Mina barns behov och önskningar påminner mer om de jag hade som barn. Nu gäller det för oss som familj att börja skapa våra egna traditioner, eftersom det lär komma en rad fler jular efter det här då vi ska vara "ensamma tillsammans". I viss mån har vi redan skapat traditioner. Men dessa har vi kanske inte upptäckt än. Förmodligen berättar våra barn vilka dessa är då de blir äldre. Kanske dröjer det ända tills de är vuxna och får egna barn innan vi inser vilka våra traditioner är. Hursomhelst; jag skulle vilja veta vad ni tycker det är exakt som behövs för att julafton ska kännas "bra", "lyckad", eller vilket ord man nu ska använda i sammanhanget. Är det att gästerna tyckte maten smakade bra, att man hann baka alla kaksorter som man hade tänkt, att barnen blev nöjda med sina julklappar, att tomten var "bra", att man höll sams med maken hela dagen, att det var snö, att man hann se både "Kalle" och "Karl-Bertil"? Ingenting är fel. Jag vill bara veta. Hur tänker du? Finns det någon gemensam nämnare för oss alla eller är det helt individuellt? Jag vill försöka fånga vad det är vi bär med oss som får oss att må bra på just julafton. Fråga gärna människor ni möter om detta för ju fler kommentarer desto mer nyanserad bild blir det förhoppningsvis.

Lev o må!

/Martina