...är ett uttryck som man hör då och då. Jag vet inte om det är så. Vad är sanningen, egentligen? Men en sak som slagit mig är att barn och gamla har intressanta och viktiga perspektiv att ge på tillvaron. Just nu visar detta sig tydligt när jag är ute och cyklar tillsammans med 7-åriga dottern. Med hennes hjälp har jag börjat upptäcka alla möjliga blommor, eller ogräs som vi ofta kallar dem, i dikena. Det oansenliga blir så vackert tillsammans med henne.
Bild: Wikipedia
För ett par dagar sedan mötte jag makens 82-åriga faster när jag skulle ut på en lång cykeltur. Hon var ute och promenerade. Jag stannade till och vi växlade några ord. I en genomskinlig 3-literspåse samlade hon blommor till vasen på sitt köksbord. Men hon saknade rödklövern. Ingenstans kunde hon hitta någon som börjat blomma. Vi skiljdes åt och jag satte fart mot min planerade cykelrunda. Men något gjorde att jag kom av mig. Jag hann bara någon kilometer innan jag kom på mig själv med att spana efter rödklöver istället för att hålla tempot. Efter ytterligare någon kilometer så hade jag fyllt cykelkorgen och vände om. Det blev en trevlig pratstund med kaffe o kubbar i fasters kök, istället för en svettig cykeltur. Hon var så otroligt tacksam över min, i mina ögon, minimala insats.
/Martina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar